Morgonen började precis som alla andra, jag klev upp och gjorde mina morgonritualer. Och ibland så är jag för snabb, precis som den här morgonen så jag hade lite tid på mig innan jag skulle gå till jobbet.
Fem minuter innan jag ska gå, så skulle jag plocka ihop allt jag skulle ha med mig. Jag stoppar mobilen i ena fickan och ska stoppa nycklarna i andra fickan. Men nycklarna ligger inte på sin plats. Jag kollar i köket, inte där. Känner hur paniken kommer. Det är nämligen så att jag öppnar, och utan nycklar kommer man inte in. Jag letar, och letar..men inga nycklar. Och då slår det slint. Jag vet inte vad jag gör, fast att jag är fullt medveten om vad jag gör. Lyckas väcka Björn också, som egentligen skulle gå upp om tre timmar. Han undrar vad fan det är frågan om. Men jag är för inne i det jag håller på med, så jag bryr mig egentligen inte.
Känner hur hela min kropp skakar av ilska/panik. Men då slår det mig, vi är ju två som öppnar! Det finns en till nyckel.
Klockan är redan 20 över sex, och jag börjar om tio minuter. Det känns som om jag springer till jobbet.
Väl framme, två minuter innan vi öppnar så pustar jag ut. När kroppen börjar lugna ner sig känner jag hur jag bara vill lägga mig ner och gråta, men då kommer det första barnet, och allt glöms bort.

Rädslan över att stå där utanför jobbet och mötas av barn med föräldrar, och vara tvungen att säga "Jag har tyvärr ingen nyckel, så vi får vänta här ute" blev för stor. Mitt lilla psyke klara det inte. Om det är något jag tar på fullaste allvar så är det jobbet. Och idag höll det på att skita sig.

När jag kom hem hade jag lite att städa efter morgonens bravader. Och Björn gnällde även på att jag hade haft sönder alla hans snusdosor (efter ett väldigt kast rakt ner golvet, stackars grannar).

Imorgon börjar sökandet efter nycklarna. Nu ska jag duscha, och sen krypa ner i våran härliga säng och kolla på Svampbob.

Gonatt.